De rödgrönas klasskamp står mellan socialistledarna (rika i överflöd) och folket (fattiga i misär).

Miljöpartiet lovar oss dyrare bensin och sämre levnadsvillkor.

De som fortsätter rösta på dem är gröna kommunister eller som en skock får.

---

Miljöpartiets blivande partiledare Amanda Lind säger i en intervju:

”Samhället måste förändras i grunden. Det betyder bland annat att svenska väljare får acceptera stigande bensinpriser och ett samhälle utan ständig tillväxt”.

Tillväxt av vad? Människor?

---

Sedan kommer det: vi ska inte få ha en ekonomisk tillväxt, Lind säger rent ut:

”Om inte politiken går in och sätter gränsen för den ekonomiska utvecklingen kommer vi inte att klara klimatomställningen”.

Det betyder i klarspråk: ”vi rödgröna politiker ska bestämma vad ni får göra, hur mycket ni får tjäna och vad ni får äga”.

Säg adjö till rullatorer, cancerforskning, löneförhöjningar och pensioner.

---

Rebecca Weidmo Uvell skriver om socialismens jakt på de fattiga:

”Personer som Alice Bah Kuhnke, som själv har en årslön på ett par miljoner kronor och som varje år på Elle-galan dyker upp i handsydda papperskläder och kallar det ”hållbart” jublar garanterat, för miljörörelsens jakt på fattiga slutar aldrig. Lyxpartierna nummer ett är nämligen Europas miljölallare”.

Miljölallarna är lika farliga för människan som islamisterna, de vill tillbaka till medeltiden.

---

Carolin Dahlman avslutar sin artikel om människors sparande med orden:

”Men kanske är det vad vänstern vill. Ju fler som tar ansvar över sin privatekonomi och bygger en egen buffert, desto färre blir beroende av staten”.

Människor som klarar sig sjölva är socialismens gissel.

---

Kommunisternas gulliga men i praktiken diktatoriska devis lyder:

Ge efter förmåga (allt),
få efter behov (vad politiker anser pöbeln ska ha).

Sanningen är att socialisternas klasskamp står mellan folket (fattiga i misär) och socialistledarna (rika i överflöd).